jag borde anat när han var kock hur det skulle gå.

- jag har kommit på att jag bara fastnar för kulturarbetare.
- jo jag tänkte på det också.
- vilka tänkte du på?
- men typ två iaf. regissören å han igår han sjunger ju i band och så.
- fan jag tänkte det var fler?
- men det är ändå två.
- jag vet att det var fler igår när jag funderade på det.
- b-planen?
- ja han har spelat i musik och ordnar ju klubbar?
- kocken var ju bara kock.
- tonårspappan spelade in obskyra konstfilmer.
- managern var manager.
- han med hatten spelar i fyra band.
- piasavaskägget ser ju bara kulturig ut.
- ja men då är det fem iaf.
- det är det att jag ser mig själv som en kulturarbetare.
- fast på insidan?
- jag gick ju faktist teater på gymnasiet.
- true dat.
- dansat och så.
- sjunger framför spegeln?
- sjunger framför spegeln.
- kulturig.
- faktiskt.

men jag är ganska rolig. sprallig och så.

efter nån dag säger jag nä jag vill inte ha honom jag går tillbaka till b-planen. trots att han verkar sakna alla slags sociala skills. man kan välja att kalla han blyg och osäker. men han känns mer framtidsstabil. honom får det bli. hon som gör mej komplett tycker jag ska hålla båda dörrarna öppna. men än så länge är ingen dörr ens öppnad. så vad har jag för möjlighet att kunna välja.
men jag borde ha en chans för ingen av dom är särskilt vackra vem skulle dom egentligen kunna välja bort mig för och sen skäms jag över att jag tänker så. jag är inte särskilt vacker eller en skönhet eller så. sedd från höger sida är jag lite sötare.

jag ska eventuellt öppna båda dörrarna. så tar vi det därifrån och skönhet ligger i betraktarens ögon eller hur det nu var. jag är obegriplig idag.

ett guldkorn bland allt smågrus på vägarna.

halkar över den blanka isen som lagt sej inte så passande över kajen i den norra hamnen. klackarna är höga och klockan är sen. jag och zlatan har just bestämt vi ska bilda familj ihop men efter vi tagit oss över den blanka isen framlangade av en vänlig arm med båda fötterna i snön försvinner han ut i natten. en pojke brevid säger ska jag stödja dig hem du har så höga klackar och det är så fasligt halt. ja tack säger jag och han frågar om vi ska hångla. nä säger jag men så kysser han mig. du får gå en meter bakom från nu säger jag så går vi hem. ingen idé du följer med in säger jag när vi är framme med min port. det blir inget ligga av här. har du aldrig tagit hem en pojke som bara vill mysa frågar han? nä säger jag. nu har du säger han så går vi in och myser.
på morgonen upptäcker jag att han facerapeat mig medans jag var på toa. “all you bitches and hoes. jag drar till kalix å dricker sprit och slåss!” och jag skrattar och tar bort det trots att folk gett tummen upp. jag ångrar det lite nu. jag ångrar att jag ej frågade han när han gick om vi skulle byta nummer.
för en främmande pojke som räddar en från ishalkan och kapar ens facebook medans man pinkar är nån att hålla fast vid. jag hoppas jag hittar han igen.

 

som det var. som det ska bli.

2011. året då jag flyttade hem och åter fick bo i min alldeles egna lägenhet med mina egna saker som stått och väntat på mig. året då jag under några kalla månader fick vakna upp varje morgon i armarna på en pojke som sa han älskade mig. året då jag insåg att en del pojkar säger jag älskar dig alldeles för tidigt. jag lugnande ner mig på pojkfronten och fick istället ett mer outtalat avtalat förhållande med regissören. en räcker bra nog. en natt sov en halvitalienare med skägg och långt hår på min soffa men det var det enda han gjorde. sen var det en pojke som bara ville mysa och då gjorde vi det i 12 timmar.
2011. året då jag hade så fasligt ont i ryggen och höften och trodde jag hade fått diskbråck men mitt ben blev lila och på akuten sa dom du har blodproppar halva venen tjock. det blev året då jag var inlagd på sjukhus i tre omgångar och sövdes för första gången i mitt liv. sen blev det två gånger. sommaren då jag fick gå med lårhöga stödstrumpor i 30 graders värme. och går i dom fortfarande. året då jag fick ett halsband hängt runt min hals som gör att vissa trippar på tå runt mig. ett halsband som säger jag är sjuk och som väger ingenting men känns som tre kilo tungt. året då jag slutade röka. men ibland feströker jag. snusar gör jag hela tiden.
2011. året då jag fick en fast anställning och sedan sa upp mig och fick en ny anställning. året då jag för första gången fick ett heltidsjobb. året då bloggen fick lida pga det. året jag för första gången gick på after work med kollegor.
2011. året då jag när jag ville fick träffa hon som gör mej komplett, sloke, lillebror, min hund och mina föräldrar. men också året då jag inte längre fick bestämma när jag skulle träffa ryssen, realist javisst, mama j, tracy, juristen, äldstaste och kärlekskrank.
2011. året då nästan alla blev ihop. så även jag men sen gick det åt helvete. året då jag fick fira midsommar i skärgården med vänner äntligen efter alldeles för många år. året jag kunde vara med på allas födelsedagar. när jag fick se de nya i familjen växa upp och ta små steg. när jag bytte soffa tre gånger. och klippte av mig håret. och färgade det mörkbrunt. det börjar bli långt igen nu.

inför nästa år tänker jag mig att det ska bli bättre för bloggen. jag ska kanske motionera. jag ska försöka att inte ens feströka. jag ska bli blond igen. mitt hår ska få växa fritt. jag ska ej byta soffa mer men däremot soffbord. jag tänker ha bara ben till sommaren. ska få ta av mig det tunga halsbandet. jag ska måla mitt kök rosa. det ska bli mer pojkar att analysera. det ska  finnas mer vänner i min soffa. jag funderar även på att bli ljuv. en ljuv framtoning. den sista framtoningen jag testar. jag ska göra mitt bästa med allt. och räcker inte det får det va.

till nästa år mina vänner: GOTT NYTT ÅR!!

 

jag hittade sloke sen på vägen hem.

b-planen har blivit a-planen. jag ska föda hans barn sa jag till sloke där vi satt med våran öl på baren. tänk om pojkar hörde när du säger sånt sa sloke. tror du som skulle bli glada, frågade jag. en del skulle nog bli rädda å dra men nån skulle väl bli glad också antar jag svarar sloke. sen pratar jag och b-planen i två timmar även efter allt har stängt så vi får stå ute i snöstormen istället. sloke är försvunnen. och jag vågar mej ej på några hastiga rörelser för då kanske ögonblicket är över och jag har aldrig sett b-planen så glad förut. jag säger ej att han ska bli fadern till mitt barn. jag säger inte mycket för han säger så mycket. 02:48 säger vi gonatt och går åt varsitt håll. vi går alltid åt varsitt håll vad det verkar.

jag släpar andra tills nån släpar mej.

vissa kvällar är dom mesta och då ligger jag bara i min soffa och ser på tv eller mina flammiga väggar som jag bara orkat måla ett varv på. jag lagar lite mat. jag göra inga ansatser att hoppa och inga ansatser till att hitta på något. jag ligger still och orkar knappt tänka. det enda jag tänker är hur det kanske ska bli en dag. eller hur det skulle kunna bli. eller utebli. för båda väggar och mej.
vissa dagar stannar jag kvar på jobbet en halvtimme extra för att sitta brevid en kollega som inte vågar fråga en pojke om hon ska sova hos honom i natt. jag sitter brevid och skrattar när hon gömmer ansiktet i sina händer efter att ha skrivit “jag slutar jobbet nu…” till honom. jag gör en hejarramsa med rörelser bakom skärmen på våran kub när han svarar. å jag säger äh skit i han när han sen svarar henne att han måste sova på stört och gör en ledsen smiley. jag frågar om hon är okej och hon säger jo. så går jag hem klockan är 22.57 och jag sjunger en hejarramsa till henne längs korridoren och hela vägen ut. jag hör att hon skrattar. är hon inte okej kommer hon aldrig berätta det. hon säger aldrig nåt och jag säger alltid allt. jag gör hejarramsor med rörelser till. hon knycker på axlar. det är lugnt.
imorgon ska jag måla klart mina väggar.

dom två som fattas mej mest.

det är en av få helger som ryssen ej är i stan. istället är realist javisst här å jag har färgat mitt bruna hår ännu en nyans mörkare. trippar längs kajkanten till ett bord där fina flickor trängs. slår mej ner när maten intagits å i just detta sällskap passar jag bra på kortsidan där en extra stol ställts fram mer iakttagande än förande i mitten. hon som gör mej komplett har just kommit hem från new york å har med sej femton små påsar med olika sorters sweeteners till mej. å jag dricker vodka med is medans de andra dricker rosa bubblor. vi går senare ut på byn. alla har klackar utom jag. vi hamnar mellan stolarna på varenda bar för antingen har alla gore tex-jackor eller så har alla glittriga paljettkläder å tumringar. men när realist javisst å svanen vill gömma sej bakom en glasvägg säger vi stopp. men alla glor. skit i det säger jag. drick ölen sen går vi vidare. vi är med varandra. det är inte ofta vi är ute med varandra. det krävs ofta en realist javisst för det. men lika trevligt är det ändå när det väl händer. jag får bara ändra jargongen lite. rucka på mina principer lite. betala inträde för att dansa till hits. gör det gärna just denna kväll. försöker få svanen till dansgolvet när det äntligen spelas lite punk. hon står lite på sidan om men jag dansar. struntar i resten. struntar i principer. väser till realist javisst varje gång ett potentiellt ligg å dom jag hejar på kommer i närheten. när han som aldrig dansar kommer ut på golvt till henne försöker jag se naturlig ut men mina ögon skriker å kommunicerar å realist javisst förstår. gör allt för att ha honom kvar till henne för jag tänker att det kan få henne att flytta tillbaka. så innan jag blockar den ettriga pojken med instoppad polotröja frågar jag han som aldrig dansar om det är han vän. å tur att det ej var.
jag kompromissar. dansar till hits. saknar ryssen. men är glad att jag ruckat på principer för de andra. vi hann avverka fem ställen å hade på ett ungefär lika kul på alla. å jag himlade ej med ögonen till nåt. inte en enda gång letade jag efter en viss pojke.  bara till realist javisst. rucka på principer får gå an då å då bestämmer jag. särskilt när ryssen är kvar i sin samma stad. å allra mest när realist javisst är i stan. det går bra. det går fantastiskt!
vid ett på natten skickar ändå ryssen ett sms “fool for your loving nu. vars är du?!?”
åh nästa helg svarar jag. hell yeah svarar hon.
å jag å realist javisst vimlar vidare på nattklubben med inträde, dansar med pojkar som aldrig dansar, väser att jägaren kommer in från högerflanken å går sedan hem skrattandes lika mycket som när kvällen började.

inte en enda av dom vill jag vara utan många dagar till.

de punkter vi kommer gå igenom.

jag försöker vänja mej med tanken på att inte ha ryssen i närheten. det går dåligt för hon är här å hälsar på så ofta. när hon inte är här smsar vi å det har hänt att vi haft varann i telefon i tre timmar. den sista timmen säger vi inget utan ser på varsitt program på tv å ibland frågar nån av oss är du kvar å den andra säger jo bra svara den som frågade. sen kommer hon å hälsar på igen. å en del har inte ens förstått att hon flyttat från stan.
jag har slutat engagera mej i pojkarna. det går mycket bra. tänker inte ens på att dom finns. tänker inte på dom överhuvudtaget.  och friheten som följde med det.
lillebror har vid upprepade tillfällen försökt prata om känslor och de pojkar jag intresserar mej för. och dels försökt få bli min wingman då han hävdar att han är en av de bästa. “en gång stod jag å pratade med en svintråkig tjej i tre timmar för att barnläkaren skulle få till det med hennes kompis.”
hösten utan nån att leka med har inte varit så dramatisk som jag trodde. realist javisst, äldstaste (samt obv ryssen) är här titt som tätt. sloke har fått jobb på orten och är hemma alltid. hon som gör mej koplett satt nyligen i min soffa och vi återupplevde godadagars häng. och mitt nya jobb har gett mej i runda slängar 7 nya vänner.
och slutligen. för nån vecka sedan ringde kocken.

 

 

alltså den är fejk.

när jag blir tyst så blir jag så himla tyst. jag tänker att jag inget har att säga men jag har saker att säga. saker att berätta. men jag har just köpt mej en päls och ryssen är i stan och vi ska dricka vodka. eller jag ska dricka vodka och ryssen ska väl dricka öl kan tänkas. jag dricker vodka för det blir jag ej bakis av. också är det ganska tufft att dricka vodka med bara is. särskilt iklädd en stor päls. men mest är det för jag blir ej bakis. jag jobbar imorgon.
sen ska jag berätta stuff och nonsens för er.

 

var det nån som hostade fram ordet “mognat” längst bak i salongen?

alltså hejda er. givetvis har jag hobbyspan. som jag går å drömmer om. jag tror för tillfället att dom är två. eventuellt tre. det är b-planen å basisten. den eventuellt tredje har jag för tillfället glömt vem det är men han är säkert också fin. b-planen å basisten är båda såna där pojkar som andra kallar män å som man kan tänka sej att det här blir det en bra pappa av. (sånt man får ta in i analysen när man är över 30 år ja.) dom är mysiga å vad det verkar även snälla. min nya grej. snällhet före snygghet. intet sagt att dom ej är snygga men som vi alla kommer ihåg kom jag till insikten att utseende ej är allt här i somras. dom är eventuellt allt.  dom är inte gripna halmstrån. jag är genuint intresserad av dom. så kanske har jag inte gett upp?
det är bara det att jag har ingen stress. det får gå som det går. å jag träffar väl på dom när jag träffar på dom. det är det som skapar denna har jag gett upp?-fråga. jag är så van att stressa fram nåt. stressa fram en situation. måste. bli. ihop. nu. som om tiden rinner ifrån mej. men hur ska man veta. man vet ju inte. jag vet ju inte. jag får bara hoppas. (å ni blir yra.)

möjliga diagnoser:
mognat
gett upp
insett att det löser sej med tiden
gett upp
stängt av
blivit bekväm
är som vanligt

(ni kan fylla på med alternativ i kommentarsfältet här nedan om ni vill.)
(tills vidare ska jag i kväll gå på en spelning där jag vet att både basisten å b-planen kommer vara å jag kommer kräva att nån av mina tre vänner kvar i stan följer med mej pga det.)